.

Jag undrar ofta varför man lever..
Om livet ändå bara är en enda stor uppförsbacke? Jag menar vem orkar kämpa för att sedan dö i cancer, knivhuggen på stan eller som ett rynkig illa luktande skal av en person man en gång var. Jag undrar varför livet sätter en på så många prövningar för att sedan sluta i mörker? Är allt bara en enda stor lögn som the true man show? Ja menar varför tar man inte bara livet av sig så fort man kan börja minnas hur vardagen ser ut. Varför tar man inte bara livet av sig så man slipper se allt det hemska? Svält. Krig. Död. Obesvarad kärlek. Ensamhet. Ja alla de där sakerna som bara tär på en ändå. Varför ska man kämpa sig igenom detta, varför tar man inte bara livet av sig?

Men efter alla dessa hemska och panik framkallande tankarna tänker jag, okej. Om det bara blir svart som en enda lång sömn utan drömmar borde man inte göra denna tiden till den bästa i världshistorien? Om du inte kommer tillbaka igen utan du ruttnar bort i ett svart hål varför då inte göra de där sakerna alla säger att du inte ska? Okej nu menar jag inte som att mörda någon eller knarka utan mer som att, som att. Ja som att när du bråkar för exempel och du blir riktigt arg varför kan du då inte få slänga lite porslin? Eller som när man har blivit mobbad och fått mat på sig nästan varje gång man gått in i matsalen, varför inte kasta tillbaka och starta ett matkrig? Eller när man är sådär jätte kär. Ja ni vet så där kär att de gör ont. Varför kan man då inte kille som tjej leka Romeo?

Varför ska man hela tiden be om ursäkt för de instinkterna man har? Varför ska jag som person rätta mig efter precis allt människor anser när det nu bara kommer slut i mörker ändå? Varför inte bara säga som Chris, fuck it. Du får inga fler chanser än dem du tar just nu.

Varför ska jag behöva vara rädd för att ta åt mig av vad livet har att erbjuda om jag bara ska försvinna? Kan jag inte få försöka sätta mitt eget fingeravtryck på denna redan trasiga värld? Jag kanske inte är den som kommer rädda den från undergång men jag kan försöka.

Så efter att mina tankar har snurrat runt ett tag inser jag att hur svart och jobbigt det än blir vill jag aldrig ge upp. Inte helt iallafall. Kärlek, sorg, ilska, fruktan, panik, ångest, rädsla, smärta, jag vill känna allt det där. För om jag bara tar livet av mig låter jag någon annan gå igenom det. Och jag är långt ifrån trött nog för en ändlös lång sömn utan drömmar.

Detta kanske inte var den mest lyckliga eller positiva texten men jag kände för att dela med mig av mina extremt förvirrande tankar. Det jag försöker få fram är att jag insett under de få åren jag levt att livet helt enkelt är värt det. Och förhoppningsvis hittar du människor som älskar dig och som ger dig saker att le och skratta åt. Förhoppningsvis har du eller hittar du den där familjen som alltid, no mater what står bakom dig. Livet är vad man gör det till. Det kommer alltid vara en kamp på liv och död. Men som jag ser det kan man inte heller ta det för seriöst ja menar en sömn på en evighet är en väldigt lång tid.  

Så vad tänker ni på när ni inte kan sova?