.

Idag ligger jag hemma och är halvbakis. Igår var jag och Lykke och festade hos vår vän Vicky i Karlskrona. Kvällen resulterade i att vi var lite utstötta pga att vi inte hade coola byxor som alla andra, utan bara vanliga jeans. Kvällen slutade i en kille vid namn Magnus/ Mange/ Fyrans lägenhet. Han hade ett badkar bredvid sin säng som vi satt och chillade i. Var rätt awesome faktiskt.

Men ja, tillbaka till idag. Halvbakis som sagt. Är lite allmänt seg och huvudet vill inte fungera som det ska. Sitter i mitt nyrenoverade rum med en massa tända ljus och lyssnar på Ed Sheeran på hög nivå. I brist på alkohol dricker jag oboy ur ett vinglas och låter mina tankar sväva runt. Känner mig inspirerad men ändå inte. Känner mig motiverad men ändå inte. Känner mig ledsen men ändå inte. Saknar dig, men ändå inte.

Jag känner mig ensam men ensamheten känns konstigt lugnande. Jag vet att jag måste vara ensam, att det är på gränsen att jag inte ens klarar bära mig själv, ändå saknar jag dig, någon, allt. Något som tar mig långt ifrån ensamhetens oändlga värld. Jag vet att saker och ting aldrig kommer bli som innan, jag vet att jag inte ens vill det. Bara ibland, när de tända ljusen, den stora sängen och oboyn i vinglaset känns lite för ensamt.

Jag vet att det här inlägget är helt snurrigt för de få som läser bloggen. Men ibland behöver inte alla förstå allt, ibland räcker det med att jag förstår.

/Hannah