.

Det är en konstig känsla i min kropp, en konstig känsla av att vara mitt i mellan, och om ni läst mina tidigare inlägg hatar jag att vara mitt i mellan. Ändå är det här jag är, min kropp dalar mellan kaos och totalt lugn. Mellan total ångestinvasion och drogdimman. Det sköna är att jag vet att mitt i mellan känslan snart går bort och att drogdimman vinner. För en gångs skull behöver inte ångesten ta över, och jag kan tryggt lägga mig till sömns.

För första gången på länge känns nättera uthärdliga. Nu är bara frågan hur jag ska börja må bra utan att leva i en drogdimma. Men det är en fråga för ett senare tillfälle, känner redan att jag deppat ner bloggen tillräckligt.

Lovar att försöka vara mer pepp nästa gång jag skriver.

/Hannah